Midwinter

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta om gårdagen, och samtidigt göra den rättvisa. 17.30 stod Johan och jag redo i kö, i spöregn, utanför Globen i väntan på Green Day. En halvtimme senare öppnades dörrarna och dyblöta får vi komma in. 19.00 lyssnar vi på förbandet Prima Donna som var helt okej, vid 19.30 reflekterar vi över alla ”fjortisemos” som gråter framme vid scenen och vi halvflinar lite. En halvtimme senare när introt börjar sitter vi själva där rörda när Green Day äntrar scenen, det var jävligt stort alltså. Sittplatser trodde vi ju att vi hade, men Billie Joe beordrade ALLA att ställa sig upp det första han gjorde, och där fick jag stå de kommande 2,5 timmarna – inte mig emot. Redan under andra låten springer Billie Joe upp på läktaren bland publiken, galet! Pyrotekniken värmde Globen, eld och bomber. Billie Joe tar upp folk ur publiken som beordras göra stagedives, de får ta över och sjunga, en ”stackars” kille blev frälst i äkta amerikansk pastor-stil. Glitterkanoner, t-shirtar som sköts ur tryckgevär, konfetti, toalettpapper, vattengevär. Boulevard of Broken Dreams, hela Globen bröt ut i allsång. Inte en sittplats var tom, inte en ståplats var ledig. En salig blandning mellan nytt och gammalt, Basket Case gav en tripp till memory lane. Green Day öppnar med 21st Century Breakdown och Billie Joe avslutar konserten ensam med Last night on Earth och Good Riddance (Time of your Life). Jag är rätt säker på att detta var mitt livs höjdpunkt, när vi gick ut var vi nästan helt mållösa. När jag väl fann ord så sa jag till Johan att ”våra liv kommer aldrig mer bli desamma”. Han höll med. Det går inte att beskriva rättvist vilka genier de är, och hur jävla bra de lyfter publiken! Ett minne för livet. ”Förbannat befriande, Green Day”, skriver Aftonbladet idag och ger dem ++++.